Yoga

Kastar mig på bussen, bråttom, elcentralen låst,

hittar inte nyckeln, vem kan ha den?

Ringer, smsar, lämnar meddelande, springer ner i tunnelbanan,

Farsta – nio minuter, nio!  

Rusar ner till blå linje, missar, nästa – fyra minuter, väntar, ringer,

långt under jord hör inte Törnbloms vad jag säger.

Kastar mig av, tycker att taket på T-centralen har konstig färg,

tror att jag gått upp i fel ände, vänder, rulltrappan ner – läser Parmätargatan,

var ligger den? 

Inser att jag är på Kungsholmen, nästa tunnelbana fyra minuter.

Väl på T-centralen missar jag Farsta tåget,

tio minuter…

 

(Ville skriva om VILJAN, men det får vänta)

Advertisements

Konsten att vara

Ibland känner jag andras känslor.

Andra människors känslor.

Jag tror att de är andras, de är i alla fall inte mina.

Glädje och triumf har jag inget emot.

Tillfälliga svackor klarar jag också rätt bra.

Men långt gången, ingrodd sorg borde det finnas vaccin mot.

Det händer att jag försöker reda i det;

vad som är jag och vad som är andra,

och det gör mig helt slut.

Det är inte som olja och vatten, det går inte att sila, sortera,

det är inte rader av känslor, sida vid sida, eller i staplar.

Det är kemi som förenar sig,

en mixt blend som flyttar mina fokus

-jag vet inte längre vem jag är.

Om jag är glad eller ledsen, eller arg?

Jag är allt, urskiljningslöst, oförklarligt och på en gång.

Som ett monster, som en vulkan, som en explosion.

Jag isolerar mig.

Ingen kontakt, inga främmande känslor, bara välkända intryck,

så detoxar jag mig stark igen.

 

Kära Ann

Kära Ann – kan inte jag vara din Gud?

Lätt att jag sitter och gråter bredvid den skitiga madrass där du blir våldtagen. För jag gråter så lätt över alla olyckor och bedrövelser, jag gråter och gråter, jag har världsmästerskap i lip, men jag gör ingenting. Jag tar ingen i mina armar, jag lovar ingen att allt ska bli bra, jag leder inte och ingen lyder mig.
Det vore så lätt för dig att lämna mig, jättelätt! För jag skulle vara skitdålig för dig och du skulle bli fri och det tror jag skulle vara bra för dig, tralala.

Ingenting är tillräckligt, inte ens Gud,
det vet du ju, det skriver du i alla fall, i DN på Trettondagsafton, ändå ska din mansgud vara stark, trygg, omhändertagande och att lita på. Och så är han inte det!
Ändå tror du, kanske inte som Abraham, men i alla fall? Du verkar verkligen behöva din tro, den måste vara väldigt viktig för dig, så jag ger dig ett alternativ:

Om din tro nu en gång för alla har parat sig med förhoppningen om att han, Gud, ska vara en trogen Mister Big som älskar och lovar och försäkrar, men som på ett högst trovärdigt och realistiskt sätt överger och förskjuter dig gång på gång för att du är klängig, tjatig – krävande, så hoppas på honom då, MEN TRO PÅ MIG!

Jag är en garanterad besvikelse; svag, velig och omoralisk som jag är. Jag är ett snyggt paketsnöre som utan tvekan släpper dig rakt ner i avgrunden. Om du kunde styra om din tro på mig, skulle den gå upp i rök med en liten puff! För den här kejsarinnan är strippa, inte en tråd på kroppen, och antagligen skamligt lik dig själv och i så fall Ann, kära, kära, i så fall kanske du är Gud?

Någonstans ska man börja…

Det står en rätt välklädd dam utanför den låsta entrédörren när vi kommer ut, hon liksom står där och väntar. ”Var kom ni ut, var är det öppet”, frågar hon. Jag spottar ur mig en motfråga: ”Har du glömt något därinne?” Hon kan ha sett föreställningen tidigare och glömt något i foajén?

Jag är här för att söka jobb”, säger hon käckt. ”Då måste du nog gå genom receptionen”, säger jag, ”den är på andra sidan huset”. Något gör mig tveksam. Det är inte hennes yttre. Sibyllegatan är rätt mörk i novemberkvällen, och de pissluktande portöppningarna på guldhusets baksida är liksom inte platser man söker upp och blir hängande vid. Och att gå på anställningsintervju så här vid niosnåret en onsdagkväll, hör inte ens till vanligheterna på Dramaten. Är hon galen?

”Jag tänkte börja som sömmerska på scenskolan, de måste ju behöva sådana här, sömmerskor? Man kan ju inte börja som skådespelerska direkt, men… nånstans ska man ju börja?!”

Galen alltså och vill in på teatern.

Hon står, liksom helt omedveten, utanför entrén till Lejonkulans foajé på kungliga Dramatiska Teatern, i begrepp att söka platsen som sömmerska på scenskolan, för att sedan, i sinom tid, avancera ut på själva scenen. Karriärslysten, hungrig på teatern, galen visserligen, men med en färdigarbetad plan.

Jag häpnar, och stannar upp stammande. Kan man göra så? Och förvänta sig att man ska bli mottagen, på allvar och lyssnad på? Kuraget bugar jag mig inför. Någonstans ska man ju börja, och varför inte direkt? På rätt plats, oavsett tidpunkt; jag går in och sätterigång liksom, hur svårt kan det vara?